Fenomenet flytt...

Nu flyttar snart en till av mina nära vänner ifrån lilla till stora staden 15 mil bort. Hon behöver också prova sina vingar och se vad livet har att erbjuda, likt de fyra innan henne som flög iväg. Jag är glad för hennes skull och tycker hon är modig som gör det, men en del av mig är förkrossad att hon inte ska finnas här bara ett stenkast bort. En del av mig vet inte hur man andas utan henne i närheten eftersom vi andats samma andetag sedan vi var sex år (vi var 6 år 1988, matten lämnar jag till er lärare som jag är)! Det är på tiden att prova lungorna var och en för sig men det skrämmer mig. Tänk om jag behöver henne att blåsa ut min luft. Eller tänk om hon behöver mig att blåsa in hennes.

En del av mig vill inte gå åt olika håll. Jag vill vara på samma steg som hon och göra allt tillsammans. Där ligger en stor del av tvekan inför hus och barn och dylikt. Det driver mig kilometer efter kilometer längre bort från henne och jag vill sitta fast i hennes sida helst. Det är konstigt, jag har alltid trott att jag var storasystern i vår relation. Att jag var den som tog hand om. Men jag har börjat se det på ett annat sätt nu. Hon är storasystern och jag är den som behöver henne för trygghet. Allt annat är för skrämmande annars.

Hon vet varje leende, minns varje tår jag någonsin fällt.
Hon kan allt som är viktigt om mig, och allt som inte betyder något.
Hon känner alla stora kärlekar i mitt liv och hon har plockat bitarna efter varje sorg.
Hon vet vad mina olika leenden betyder och hon vet vad hon ska göra för att framkalla dem.
Hon finns i luften jag andas och lika lite klarar jag mig utan henne som utan luft.
Hon är min syster.

Min syster med vingar som behöver testflygas. Vingar som behöver spridas ut och greppas av vinden. Hennes lungor behöver fyllas med luft ifrån himlen. Det unnar jag min syster. Jag unnar henne allt. Jag vill se henne flyga så högt hon bara kan. Och nedanför står jag och vinkar!
/e