Jag har tänkt på en sak... jag är väldigt flexibel av mig och kan ofta tänka mig att lösa det mesta genom att pussla och ändra om så att alla blir nöjda. Det är visserligen inget problem i sig, utan snarare positivt då det underlättar vid konfliktsituationer. Det är till och med ett önskvärt personlighetsdarg hos alla. Men det förutsätter just precis det, att alla är lika flexibla.
Alla runt mig är det då rakt inte vilket gör att jag pusslar och ändrar och fixar, medan de får sin vilja igenom utan störra ansträngning. Var går gränsen mellan att vara flexibel och ha seriösa problem med att säga nej? Det är något jag vet att jag lider av, "behaga-syndromet". Jag vill att alla runt ska ha det så bra som möjligt men sedan hur det blir för mig är oviktigt.
Jag är inte oviktig i mitt liv. Det är något jag måste ta till mig. Jag är den enda människa jag vet kommer att finnas här för resten av mitt liv. Jag är den enda människa jag vet att jag kommer gå och lägga mig tillsammans med varje kväll, och vakna tillsammans med varje morgon. Jag är inte oviktig i mitt liv!
Så idag tränar vi på att säga nej och låta andra vara flexibla!
/e
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar