En snabbis...

Kort reflektion:
Jag och Sambo skrek åt varandra igår. Över något otroligt löjligt och barnsligt som jag idag inte ens minns men det som förbryllar mig är att vi skrek. Det gör vi aldrig någon av oss. Ligger inte i vår natur och händer ytterst ytterst sällan. Men igår skrek vi och tävlade om vem som lät högst och därigenom fick ordet. Det var inte så trevligt men inte så fruktansvärt heller om jag ska vara ärlig. Jag brukar gråta när någon skriker på mig men denna gång var det inte så. Jag var arg.

Reflektionen då kommer i att efter fyra år tillsammans förvånas man fortfarande över saker hos varandra. Vi reagerar inte alltid efter invanda mönster och blir tråkiga och förutsägbara. Därför måste jag säga att det där skrikkalaset faktiskt var riktigt bra för relationen!

/e