Barn eller kitkat?

Jag tycker att det är jätteroligt att lekma med andra människors barn, det gör jag verkligen! Jag kan längta efter deras barn så det nästan gör ont när det gått för lång tid mellan gångerna. Jag njuter av att leka med dem och gosa och gulla med dem. Men sen när det är dags att säga hej då känns det alltid lite skönt att det inte är jag som tar med dem hem utan att jag får andas ut. För trots hur mycket jag älskar dem så är det ett hästjobb att ta hand om dem. Ett hästjobb som jag gladeligen lämnar ifårn mig igen när jag fyllt på min dos av lek, gull och gos.

Detta får mig att känna att jag förmodligen inte är redo för barn än? Vet inte hur det ska kännas men jag antar att jag inte ska känna som att egentiden i lugn och ro efter att ha träffat barn är värld 8 miljoner varje gång! Eller blir det skillnad när man väl får egna barn?

Jag väntar just nu på att vakna upp en morgon och känna att idag, idag har jag faktiskt blivit redo för barn! Men jag vet inte... det verkar som att det inte kommer att bli just så. Folk jag frågar hävdar att man aldrig kommer att vakna redo, utan att man bara får chansa och bestämma sig.

Usch, jag har sådan beslutsångest att när jag ska välja choklad blir jag så nervös av de olika valmöjligheterna att det alltid slutar på samma sätt. Jag går ut ur affären med en kitkat. Det hade ju varit toppen, förutom den detaljen att jag inte gillar kitkat. Jag blir bara så nervös av att inte kunna bestämma mig för något så min hjärna stänger ner och tar det den känner igen. Sen att den känner igen det för att jag inte vill ha just en sån, det glömmer den bort. Så att kräva av mig att kunna ta ett sådant stort beslut som barn förstår ni ju är omöjligt!

/e