Ett steg fram, två steg bak.

Sambo vill bygga hus. Vi har tingat en tomt och har fram tiull 31/10 på oss att bestämma om vi ska göra det eller ej. Jag har haft total panik över beslutet. Vill jag det här? Vill jag lägga så mycket pengar på att bo? Är jag redo för ett sånt stort beslut? Jag vet inte. Det vacklar från dag till dag. I någon vecka nu har det känts roligt att tänka på men idag återigen kom andnöden sig smygande när vi pratade om det.

Jag vill inte lägga så mycket pengar på ett hus. Sambo blir arg och tycker att jag är naiv om jag tror att vi ska kunna bygga ett hus under två miljoner. Är det så så vill jag inte talar jag om. Då blir han arg och säger att vi då får försöka leva med tanken att bo i lägenhet resten av livet. "Och det kan jag i alla fall inte göra!" Ett tag var han beredd att lämna mig om jag inte ville satsa på hus nu. Jag vet inte vad meningen är att jag ska göra. Jag måste väl också få känna som jag känner, eller? Någongång vill jag ju bo i hus, men jag vill inte låna 2 miljoner och sen bara låta lönen gå åt till att bo. Det finns roligare saker att lägga pengarna på enligt mig.

Sen är det inte lika viktigt för mig att bo i nytt, flashigt hus heller. Men det är det för honom. Usch jag tycker det här beslutet är jobbigt. Vore skönare om jag alltid kände: nej absolut inte! Eller: ja abslout! Jag känner nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja..... Hur ska jag då kunna fatta ett beslut inom en månad?? Tidspressen hjälper ju inte heller till! Hur fasen vet man när man är redo för såna här stora beslut och vad som då är rimligt att lägga på ett hus? Hur har alla andra människor känt inför alla dessa stora beslut? Finns det någon som varit lika förvirrad som jag känner mig?

Vuxenlivet är överskattat tycker jag!

Fenomenet förvirring

Ska snart pallra mig iväg till jobbet. Tycker om mina mornar även om jag är trött, trött, trött. Tycker om tystnaden och ensamheten som råder på morgonen. I tröttheten och förvirringen av att behöva vakna, piggna till, bli människa, glömmer jag ofta bort vem jag är och vad jag ska göra och bara sitter med en tekopp i tystnaden. Det tycker jag är avslappnande på något vis. Idag var en sådan morgon och med tanke på en förälders utfall igår kom det inte annat än lägligt att få glömma bort vad dagen kommer att bjuda på.

Jag ville hålla kvar vid den där totala känslan av tomhet, fast på ett bra sätt. När man inte tänker på något alls utan bara förlorar sig i tystnad och avslappning. Jag ville stanna där och inte komma tillbaka till dagen. Men efter en stund piggnar man till och verkligheten gör sig påmind. Ja just ja... idag ska jag börja min dag med att prata med min rektor om en eventuell anmälning en förälder vill göra mot skolan, lärarna, livet. Just ja... det var min dag ja...

/e

Oorganiserad dag...

Oorganiserad jag! Jag vet inte vad det är med mig men jag känner att jag inte alls har koll på läget nu. Vet inte om det är därför jag känner mig så utmattat trött hela tiden. Jag ligger efter med rättning och planering och det brukar jag inte göra. Jag försöker fokusera och spalta upp men känner att jag inte riktigt är mitt vanliga jag. Är inte så "bra" som jag brukar vara.

Mitt bord i skolan speglar min insida nu känner jag. Fullt med grejer i en enda stor oorganiserad röra. Det är tur att barnen är så härliga som de är och tycker det mesta är roligt. Tur också att de är så förlåtande när saker inte blir så bra som man önskat.

Jag har under en period nu känt mig väldigt trött... (och nej jag är inte gravid!) Jag släpar mig upp ur sängen på morgonen och min första tanke är att jag ska sova middag när jag kommer hem från jobbet. Sen framåt eftermiddagen snurrar mitt huvud och jag bara gäspar. Så fortsätter det till klockan är kväll och jag äntligen får slumra in. Dagdrömmer om den där sköna känslan av att lägga sig under täcket och känna kroppen somna, en del i taget.

Kanske borde prova rosenrot... funkar det? Jag ska i alla fall prova en coctailfri helg med vila nästa helg. Det kanske kan hjälpa till också...
/e

Varför behöver lärare så långa lov?

Därför att när klockan är 22.06 på en söndag fäller denna lärare ihop sin laptop och och låter jobbet vila till imorgon. I väskan ligger en hög med orättade matteböcker och biter i hennes samvete lika envist som en fästing vars huvud sitter kvar under huden efter kroppen dragits ut.
Planeringen för No är halvfärdig och den för SO inte ens påbörjad. Oavsett hur många timmar hon lägger ner på sitt jobb blir hon aldrig färdig. Hon kan alltid göra mer, göra om, göra bättre.

När då ögonlocken ramlar ner gång på gång och hon inser att det är dags att ge sig för kvällen gör hon det ändå med ett leende. Hon har det roligaste jobbet i hela världen. Trots de sena kvällarna och känslan av att aldrig bli klar eller riktigt hinna med det hon önskar. Hon får lära någon annan något. Hon får se tillfredställelsen i barnens ögon när de förstår ett nytt moment. hon får uppleva förändring och utveckling varje dag.

Loven är inte anledningen till att man väljer att bli lärare. Det gör man (förhoppningsvis) för att man älskar att jobbet. Loven är bara en bonus som hjälper en trött, men glad lärare att fortsätta orka sträva efter att vara "världens bästa lärare". Även klockan 22.06 på en söndag!

Fenomenet fotografier...

Var nyss hos min mamma och tittade igenom mina första album när jag var bebis. Tror att det är någon sorts bearbetning för mig att göra sånt. Ett steg i beslutet att det kanske inte är så läskigt ändå det här med barn och vuxenliv. En tå nedgrävd så att säga... bara nio kvar!

Jag förundras dock över hur mycket känslor som ligger i fotografier. Jag satt länge och tittade på olika bilder och skrattade och grät lite också. Jag skrattar åt bilder där jag är tjock som en bulle, har stor glugg där framtänderna skulle varit, klär ut mig och håller rockkonsert på bordet, gör konstiga roliga miner eller ser allmänt ointresserad ut. Jag känner inte den där tjejen som är på bilderna men ändå fylls jag av en kärlekskänsla... eller något åt det håller i alla fall. Mamma skrattar och fylls med känslan för att hon minns den här tjejen, hon känner och älskar den här tjejen. Det gör ju inte jag men det är som att eftersom jag vet att det är jag på bilderna är den lilla tjejen en del av mig. Fast jag egentligen aldrig träffat henne... svammel? Ja kanske. Är det någon som förstår hur jag menar?

Jag vet inte varför jag grät lite. Helt plötsligt fylldes jag av en överväldigande känsla av sorg när min mamma sa att jag kunde ta hem mina album nu och ha dem själv. "Du har ju hela livet kvar att titta i dem", sa hon. Tror det var det som gjorde mig känslosam. Kan inte ens snudda vid tanken att hon inte ska finnas kvar hos mig alltid. Det går inte. Till och med nu när jag skriver om det rinner det tårar. Hon är för viktig för mig och jag kan inte andas utan henne. Tror att sorgen kom i en realisation att jag ska behöva titta i dessa album någongång och skratta åt den där tjocka tandlösa tjejen utan hon som gjort henne, format henne, känt och älskat henne. Det är för mycket för mig att ens försöka förlika mig med.

Men det jag ville ha sagt är att mycket känslor ligger i ett fotografi... håller ni inte med mig?
/e

Through the eyes of a friend...

... you always look a little bit better!

No words are as sweet...

... as the ones from a friends mouth!

Fenomenet fallskärmshopp...

Har tittat när två personer hoppat tandemhopp idag... det övergår mitt förstånd och all logik jag någonsin lärt mig att kasta sig ut ur ett flygplan 4000 meter upp i luften! Det sista instruktören sa innan de gick till planet var: "kom bara ihåg att ha kul!" Kul??!! Vet inte om det bara är jag men i min ordlista är det inte den beskrivningen man hittar under ordet kul!
Men de gillade det och var alldeles lyriska när de kom ner så jag ska kanske inte säga så mycket innan jag själv provat på. Och den dagen kommer man ändå inte få hoppa för det kommer att vara alldeles för kallt med tanke på att helvetet frysit!

Ska på fest ikväll igen. Fortfarande bara coctails som upptar mina tankar! Ikväll blir det tjejprat, taccos, vin, singstar och utgång. Har höga förväntningar! Kvällens måste blir mörk Capten Morgan och Cola! Allt annat är utfyllnad!

Ses vi i vimlet tro?
/e

Tips från coatchen...

Jag vet nu hur man vänder humöret! Receptet är enkelt:

1 singel med Cranberries och "Zombie"
1 cd-spelare eller dvd med sjukt bra högtalare
1 skopa röstkapacitet som håller för att skrika ordentligt
1 hel mängd med argdans i kroppen

Sätt skivan i cd-spelaren och dra på volymen till max. Stå mitt på golvet och gunga försiktigt tills du känner att låten kommer igång och kroppen inte kan motstå mer. Skrik ut texten (sjunger du gör du fel!!!) det mesta du bara kan och börja dansa så argt du bara kan! Snabba ryckiga rörelser och hårda sparkar med fötterna i golvet. Gör så hela låten, eller tills du stupar i en hög på golvet och all ilska runnit ur dig! Prova... det funkar!

I gotta feeling... that tonight's gonna be a good night!!

Horn i pannan och svans!

Försov mig idag. De fick ringa från mitt jobb och väcka mig. Jag hade inte ställt klockan alls! Hela dagen förstörd av någon anledning. Kom aldrig riktigt in i dagen och allt har strulat runt mig. Inget tålamod, massor att göra, dator som bestämmer sig för att krångla och en felprioritering som sedan ledde till åskmoln och allt ut över sambo... Hade jag haft nylonstrumpbyxor på mig hade jag skrikit och bitit i dem!

Så vad gör man för att ändra på dagen? Hur byter man humör? Ska på fest ikväll och bör få ner hornen och svansen till dess för de är mycket svåra att sminka över... Tycker ofta det hjälper att svära men jag har dragit haranger som inte är av denna värld och än lyser hornen röda!

Så nu tar jag ut det här: suck, pust, stånk, stön, blä, aaaaahhhhhhhhhh!
Skitdag!

Nu är jag klar.

Jag kan ha fel men...

... jag har svårt att tro att de som idag var med i lyxfällan verkligen lärde sig något?
Är jag den enda?

Skumt det där med snabblån. Vet folk inte att det bara är idiotiskt? Att det bara skjuter problemen framåt! Jag har ingen förståelse för det alls! Man har alltid ett val att göra ett smartare val än ett så korkat som lån på lån på lån... Gör om gör rätt!!!

Hmm... fot, sand, strand.... att gräva eller icke gräva, det är frågan...

Hur känns det att bli kär?

"Om det tar lika lång tid att bli kär som att lära sig att stava vill jag inte vara med. Det tar alldeles för lång tid." Glenn, 7 år

Glenn har nog en poäng här... Det är väldigt jobbigt att lära sig stava. Alla regler som sedan är fulla av undantag. Hur ska man veta när det är passande att göra vad? Precis som i kärlek skulle jag vilja påstå. Så mycket visdom i en så liten man!

En blogg alltså... ja jag kunde inte motstå tillfället att få skriva vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Gillar kontroll och bestämmanderätt! Vad jag sen kommer att skriva om och huruvida det finns intresse för andra människor att läsa, det vet jag inte än. Men idag har jag lust att skriva om kärlek och framtid. Kanske för att jag sovit dåligt och vaknat på fel sida av kärlekssängen... eller kanske för att det upptar hemskt mycket av mina tankar just nu.

Du jagar och jagar när du är singel... jagar och jagar för att hitta någon att vara två tillsammans med. Sen hittar du denne andre hälft och livet blir komplett. Ni går hand i hand längst en strand och han klappar dig lite ömt på magen. Ett litet knytte ligger därinne och aldrig har ni längtat så efter något förut. Två blir tre och hela ert liv får en ny mening. Aldrig har ni varit så lyckliga tillsammans.... Är det inte så man föreställt sig när man dagdrömt om den stunden?

Sen finns det de som istället för att drömma om stunden på stranden, med magen och knyttet och det där, drömmer om en (läs tolv) god coctail och vildhästarna på söder. Förvirrad? Ja jag med! När är det läge att ta av sig skorna och gräva ner fötterna i sanden då? Hur vet man det? Förmodligen är det läge när man slutar dagdrömma om coctails... Har en att vara två med. Hans fötter är för längesen nedgrävda långt i sanden och handen utsträckt mot magen min. Bara jag som tvekar...

Fundering och förvirring är just nu mitt mellannamn, någon som funderar eller funderat i samma banor och har tips på hur man ska tänka?

/e