Ett steg fram, två steg bak.

Sambo vill bygga hus. Vi har tingat en tomt och har fram tiull 31/10 på oss att bestämma om vi ska göra det eller ej. Jag har haft total panik över beslutet. Vill jag det här? Vill jag lägga så mycket pengar på att bo? Är jag redo för ett sånt stort beslut? Jag vet inte. Det vacklar från dag till dag. I någon vecka nu har det känts roligt att tänka på men idag återigen kom andnöden sig smygande när vi pratade om det.

Jag vill inte lägga så mycket pengar på ett hus. Sambo blir arg och tycker att jag är naiv om jag tror att vi ska kunna bygga ett hus under två miljoner. Är det så så vill jag inte talar jag om. Då blir han arg och säger att vi då får försöka leva med tanken att bo i lägenhet resten av livet. "Och det kan jag i alla fall inte göra!" Ett tag var han beredd att lämna mig om jag inte ville satsa på hus nu. Jag vet inte vad meningen är att jag ska göra. Jag måste väl också få känna som jag känner, eller? Någongång vill jag ju bo i hus, men jag vill inte låna 2 miljoner och sen bara låta lönen gå åt till att bo. Det finns roligare saker att lägga pengarna på enligt mig.

Sen är det inte lika viktigt för mig att bo i nytt, flashigt hus heller. Men det är det för honom. Usch jag tycker det här beslutet är jobbigt. Vore skönare om jag alltid kände: nej absolut inte! Eller: ja abslout! Jag känner nej, ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja..... Hur ska jag då kunna fatta ett beslut inom en månad?? Tidspressen hjälper ju inte heller till! Hur fasen vet man när man är redo för såna här stora beslut och vad som då är rimligt att lägga på ett hus? Hur har alla andra människor känt inför alla dessa stora beslut? Finns det någon som varit lika förvirrad som jag känner mig?

Vuxenlivet är överskattat tycker jag!