Hur känns det att bli kär?

"Om det tar lika lång tid att bli kär som att lära sig att stava vill jag inte vara med. Det tar alldeles för lång tid." Glenn, 7 år

Glenn har nog en poäng här... Det är väldigt jobbigt att lära sig stava. Alla regler som sedan är fulla av undantag. Hur ska man veta när det är passande att göra vad? Precis som i kärlek skulle jag vilja påstå. Så mycket visdom i en så liten man!

En blogg alltså... ja jag kunde inte motstå tillfället att få skriva vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Gillar kontroll och bestämmanderätt! Vad jag sen kommer att skriva om och huruvida det finns intresse för andra människor att läsa, det vet jag inte än. Men idag har jag lust att skriva om kärlek och framtid. Kanske för att jag sovit dåligt och vaknat på fel sida av kärlekssängen... eller kanske för att det upptar hemskt mycket av mina tankar just nu.

Du jagar och jagar när du är singel... jagar och jagar för att hitta någon att vara två tillsammans med. Sen hittar du denne andre hälft och livet blir komplett. Ni går hand i hand längst en strand och han klappar dig lite ömt på magen. Ett litet knytte ligger därinne och aldrig har ni längtat så efter något förut. Två blir tre och hela ert liv får en ny mening. Aldrig har ni varit så lyckliga tillsammans.... Är det inte så man föreställt sig när man dagdrömt om den stunden?

Sen finns det de som istället för att drömma om stunden på stranden, med magen och knyttet och det där, drömmer om en (läs tolv) god coctail och vildhästarna på söder. Förvirrad? Ja jag med! När är det läge att ta av sig skorna och gräva ner fötterna i sanden då? Hur vet man det? Förmodligen är det läge när man slutar dagdrömma om coctails... Har en att vara två med. Hans fötter är för längesen nedgrävda långt i sanden och handen utsträckt mot magen min. Bara jag som tvekar...

Fundering och förvirring är just nu mitt mellannamn, någon som funderar eller funderat i samma banor och har tips på hur man ska tänka?

/e