Fenomenet fotografier...

Var nyss hos min mamma och tittade igenom mina första album när jag var bebis. Tror att det är någon sorts bearbetning för mig att göra sånt. Ett steg i beslutet att det kanske inte är så läskigt ändå det här med barn och vuxenliv. En tå nedgrävd så att säga... bara nio kvar!

Jag förundras dock över hur mycket känslor som ligger i fotografier. Jag satt länge och tittade på olika bilder och skrattade och grät lite också. Jag skrattar åt bilder där jag är tjock som en bulle, har stor glugg där framtänderna skulle varit, klär ut mig och håller rockkonsert på bordet, gör konstiga roliga miner eller ser allmänt ointresserad ut. Jag känner inte den där tjejen som är på bilderna men ändå fylls jag av en kärlekskänsla... eller något åt det håller i alla fall. Mamma skrattar och fylls med känslan för att hon minns den här tjejen, hon känner och älskar den här tjejen. Det gör ju inte jag men det är som att eftersom jag vet att det är jag på bilderna är den lilla tjejen en del av mig. Fast jag egentligen aldrig träffat henne... svammel? Ja kanske. Är det någon som förstår hur jag menar?

Jag vet inte varför jag grät lite. Helt plötsligt fylldes jag av en överväldigande känsla av sorg när min mamma sa att jag kunde ta hem mina album nu och ha dem själv. "Du har ju hela livet kvar att titta i dem", sa hon. Tror det var det som gjorde mig känslosam. Kan inte ens snudda vid tanken att hon inte ska finnas kvar hos mig alltid. Det går inte. Till och med nu när jag skriver om det rinner det tårar. Hon är för viktig för mig och jag kan inte andas utan henne. Tror att sorgen kom i en realisation att jag ska behöva titta i dessa album någongång och skratta åt den där tjocka tandlösa tjejen utan hon som gjort henne, format henne, känt och älskat henne. Det är för mycket för mig att ens försöka förlika mig med.

Men det jag ville ha sagt är att mycket känslor ligger i ett fotografi... håller ni inte med mig?
/e