Fenomenet färjan...

Jag ska åka färja idag. Till Riga ska jag åka! Jag har aldrig varit där så det ska bli jätteroligt verkligen! Men jag kan inte hjälpa att en liten del av mig är lite orolig för båtturen. Sist gungade det på rejält och vattnet stänkte upp mot vårt fönster på 9:onde våningen! Sambo låg mitt i natten med kläder på, så han snabbt kunde komma ut till livbåtarna. Han försökte även tvinga på mig kläder medan han svor över att kaptenen buskörde med Tallinbåten. Jag vände mig om i sängen och tänkte... ja dör jag nu så går det förhoppningsvis fort om jag sover. Där har vi skillnaden mellan en överlevare och ett offer av en färjkatastrof...

Men om något skulle hända så har jag haft roligt! I stort måste jag säga att jag haft mycket roligt i mina dagar! I've had a great run.

PS: Allt jag äger går till mamma...
/e

Minisemester... eller?

Jag och Sambo tänkte åka iväg på en minibreak nu eftersom jag har lov torsdag fredag. Han har tagit ut semester och nu har vi letat i flera dagar men det finns visst inget som är bra i pris och överrensstämmer med våra önskemål. Tråkigt... Får se vad det blir, om det blir något alls.

Nu ska jag iväg och pussa liten ny bebis! Får se om det blir 3 nedgrävda tår efter det. Bebisar brukar kunna ha den effekten på mig så länge de inte skriker... kepp your fingers crossed. Det gör nog i alla fall Sambo!

/e

En otålig sate...

Jag är otålig. Det är nästan mitt i särklass mest utmärkande personlighetsdrag. Jag är otålig i alla lägen utom ett... i min yrkesroll. Där har jag jobbat hårt för det tålamod jag nu har. Istället är jag som privatperson en otålig sate vad det än gäller. Rött ljus i trafiken... stora suckar. Får inte upp en plastförpackning... skrik och svordomar. Om folk inte gör som jag vill så snabbt som jag vill det... ja låt oss säga otrevligt.

Jag försöker att inte vara otålig. Talar om för mig att jag egentligen inte behöver hetsa upp mig eller stressa upp mig. Finns ingen anledning. Ingen anledning alls.
Sen blir jag irriterad och otålig över att jag tror att jag ska kunna lura mig själv att inte vara otålig mer.

Jag försöker dock... försöker... dock... med olika mycket framgång i resultaten!
/e

Fenomenet fixande...

Jag är ingen "ståframförspegelnifleratimmar-tjej". Möjligtvis inför en festkväll kan jag tycka att det är riktigt roligt att fixa i ordning mig. Så är dock inte fallet på morgonen. Jag vill att det ska gå fort så att jag snabbt kan sätta mig i soffan med en kopp kaffe och vakna till iv i min egen takt.

Idag är inget undantag egentligen förutom att jag bara verkligen inte orkade fixa och trixa i ordning mig alls. Jag såg så trött ut och bestämde snabbt att skeppet ändå inte kan räddas och att ingen behöver se mig eftersom eleverna idag har lov. Så nu är jag redo att åka till jobbet i mjukisbyxor, osminkad och med en stor bylsig luvtröja. Härlig känsla tycker jag!

På tal om fix så håller Sambo på att fixa en liten minitripp till oss nu i helgen. Får se var vi hamnar men Rom eller Köpenhamn har varit uppe på tapeten. Det är behövligt för både honom och mig att komma iväg och kunna koppla bort. Jag lovar att lämna luvtröjan och mjukisbyxorna hemma!

Have a nice one!
/e

En småsjuk jag...

Nu är det höstlov men jag jobbar fram till onsdag. Idag bär det av till stockholm och skolforum hela dagen. Föreläsning och koll på nytt material står på schemat!

Jag är inte helt kry men jag vet inte än vad som är felet riktigt. Har ingen feber fast natten varit full med mardrömmar, frysningar och svettningar samtidigt. Sov hela dagen igår och har ont i kroppen. Får väl ta en ipren nu och kämpa på. Jag slipper köra som tur är!

Idag ringer Sambo till Byggare Bob för att få en tid att sätta oss ner och gå igenom kostnadsförslaget, som han nu är färdig med. Vi har inte ännu fått sett det så det är mycket spänning i luften kring detta vill jag lova! Vi fick uppskov med tomten fram till 30/11 så det känns ganska skönt i alla fall. Men nu vill jag. Nu vill jag verkligen så vi håller tummarna, visst?!

Blues och loppisbord...

Var och lyssnade på Blues igårkväll. Sambos morbror spelar med någon gammal käns lirare från Nashville. Det var helt okej musik men efter en stund hade jag hört alla låtarn redan och tröttnade. Sambo var i sitt esse och hela tjocka släkten var där så han hade sig en toppenkväll i alla fall.

Varför den tidiga timman kan man undra? Inväntar Vän 1 och Vän 2 för lite dagsaktivitet. Loppisbord på tapeten och tant som jag ju är har jag kokat kaffe i termos med till oss! Håll tummarna för att vi får ihop till bordet i alla fall!

/e

Sen = död!

Tålamod... tålamod... tålamod....

Andas... andas... andas...

Inte bli arg... inte bli arg... inte bli arg...

Vänta... vänta... vänta...

Sen! Sen! Sen! Alldeles för sen!

Växande... irritation... snart... smäller... det!

/e

Fredagssmart!

Samtal med mormor, fredag klockan 14.32:

Mormor: Jag ska åka till Borås och hälsa på Kompis.
Jag: Jaha när då?
Mormor: Vi åker den 4/11, jag och andra Kompis.
Jag: Okej... (fundera lite) 4/11, vilket datum är det?
Mormor: Va?
Jag: Vilket datum är det?
Mormor: Ja det är den 4/11.
Jag: Ja just det. Haha vad tokigt det blev.
Mormor: Skönt att ha sällskap på tåget ner.
Jag: Ja. Ska ni åka bil ner eller?
Mormor: ?? Nej tåg!
Jag: Ja just det, just det.
Mormor: Tuff vecka?
Jag: Ja min också!

Haha nu ska jag ta mig en välbehövlig powernap!
/e

Fenomenet fitta...

Det är väl ändå lite underligt hur det isar till sig i magen på en när man hör ordet fitta, eller hur? Det isar till i magen på mig nu när jag skriver det till och med. Häromdagen såg jag på skolfront, som tog upp sexualundervisningen i skolan. Tror det var RFSU som hade föreläsare i skolor som pratade med eleverna om sex. Hur som helst valde den tjejen att använda sig av orden kuk och fitta som att det var det mest naturliga i världen. Barnen fnittrade och jag fick en isning i magen varje gång hon sa f-ordet. Hon själv kändes som en sån som i hemlighet hatade RFSU för att de bestämt att orden vi kör med ska vara enkla och rakt på sak, inga inlindningar! Det vara bara för henne att gilla läget och smaka på ordet.

Jag vrålgillar Katrin Zytomierska! Hon är underbar på så många plan att jag inte ens har tid eller plats att här börja förklara. Igår på the Voice pratade hon om Carolina Gynning och det var ett laddat samtal visst, dock tog det en helt ny vändning när Katrin sa att hon var en fitta. Jag lägger ingen värdering i det, jag säger bara att ordet fitta har blivit så laddat nu så det kan forma en hel diskussion. Ett litet ord.

Någon sa förut att fitta betyder "våt ängsmark" egentligen. Inte riktigt lika laddat. Prova att sätt in det i en mening när ni slår i smalbenet eller smäller i tån i en tröskel. Känns inte riktigt som att det får samma effekt va? Fitta är mitt absoluta favoritord när jag gör illa mig eller får slut på tålamod. Inget ord känns så laddat som det. Jag funderar... borde vi vara stolta att fitta har blivit så mycket mer laddat än kuk? Jag tror det. Jag tror vi ska vara stolta över vår fitta helt enkelt. Och över Katrin Zytomierska... I fucking love you!

/e

Lägesrapport...

Jag tycker om att vara ensam i min lägenhet ibland. Idag tog jag med mig jobbet hem och nu sitter jag alldeles själv och rättar böcker med en kaffe och en helt tom och tyst lägenhet. Det är riktigt skönt faktiskt. Känns inte ens jobbigt att jobba.

Har blivit bjuden till stor fest i Örebro på lördag och i vanliga fall skulle jag älska det men jag är trött. Helt slut om jag ska vara ärlig så jag tror inte att jag orkar det. Känner mig lite tråkig men jag skulle helst bara ta det lugnt, lugnt, lugnt. Måste dock berätta för Kompis att jag inte följer med och hon blir nog lite besviken. Har mycket svårt att hantera besvikelse, speciellt hennes. Vill alltid att hon ska vara glad på mig. Vill alltid att alla ska vara glada på mig. Inte positivt alltid.

Annars har det varit en bra torsdag. Jag börjar hitta formen igen lite på jobbet och känner mig inte fullt så dålig idag som i början av veckan. Härligt!

/e

En snabbis...

Kort reflektion:
Jag och Sambo skrek åt varandra igår. Över något otroligt löjligt och barnsligt som jag idag inte ens minns men det som förbryllar mig är att vi skrek. Det gör vi aldrig någon av oss. Ligger inte i vår natur och händer ytterst ytterst sällan. Men igår skrek vi och tävlade om vem som lät högst och därigenom fick ordet. Det var inte så trevligt men inte så fruktansvärt heller om jag ska vara ärlig. Jag brukar gråta när någon skriker på mig men denna gång var det inte så. Jag var arg.

Reflektionen då kommer i att efter fyra år tillsammans förvånas man fortfarande över saker hos varandra. Vi reagerar inte alltid efter invanda mönster och blir tråkiga och förutsägbara. Därför måste jag säga att det där skrikkalaset faktiskt var riktigt bra för relationen!

/e

Fenomenet flexibilitet...

Jag har tänkt på en sak... jag är väldigt flexibel av mig och kan ofta tänka mig att lösa det mesta genom att pussla och ändra om så att alla blir nöjda. Det är visserligen inget problem i sig, utan snarare positivt då det underlättar vid konfliktsituationer. Det är till och med ett önskvärt personlighetsdarg hos alla. Men det förutsätter just precis det, att alla är lika flexibla.

Alla runt mig är det då rakt inte vilket gör att jag pusslar och ändrar och fixar, medan de får sin vilja igenom utan störra ansträngning. Var går gränsen mellan att vara flexibel och ha seriösa problem med att säga nej? Det är något jag vet att jag lider av, "behaga-syndromet". Jag vill att alla runt ska ha det så bra som möjligt men sedan hur det blir för mig är oviktigt.

Jag är inte oviktig i mitt liv. Det är något jag måste ta till mig. Jag är den enda människa jag vet kommer att finnas här för resten av mitt liv. Jag är den enda människa jag vet att jag kommer gå och lägga mig tillsammans med varje kväll, och vakna tillsammans med varje morgon. Jag är inte oviktig i mitt liv!

Så idag tränar vi på att säga nej och låta andra vara flexibla!
/e

Dålig...

Jag känner mig dålig. Både hemma och på jobbet känner jag mig dålig just nu. Det är ingen rolig känsla för jag tycker att hur mycket jag än gör så är det inte tillräckligt. Jag är mentalt och fysiskt helt slut. Det dras i mig från många håll och jag räcker inte till. Jag räcker helt enkelt inte till!

Hur gör man för att räcka till utan att vara helt totalt slut på kuppen?
/e

Monster och mördare som sovsällskap!

Jag har drömt mardrömmar hela natten. Jag gör väldigt ofta det. Alltid gjort. När man är liten kallas det natthysteri var det någon som sa och det stämmer nog ganska bra, jag var ofta hysterisk på nätterna långt upp i skolåldern. numera är jag inte lika hysterisk men jag sparkas och slåss mycket under dessa nätter så Sambo får sig ofta en skopa. Jag väckte mig själv tre gånger samma natt av att jag armbågade honom med riktig kraft rakt i ryggen. Stackarn...

I alla fall så blir man väldigt trött av dessa mardrömmar. Istället för att vakna utvilad känner jag som att jag deltagit i ett maratonlopp hela natten och nu skulle behöva sova 10 timmar för att orka med. Problemet är att nu börjar dagen. Nu måste jag kunna vara pigg och alert och försöka glömma det faktum att jag just spenderat många timmar med att fullständigt kämpa för mitt liv!
Jag undrar vad det är som gör att jag drömmer så otäcka drömmar så ofta... Vem kan veta sånt? Hör av dig i så fall. Jag skulle vilja veta.

Nu drar vi på det stora smajlet och skjuter alla hemska monster och mördare åt sidan till inatt.
/e

Barn eller kitkat?

Jag tycker att det är jätteroligt att lekma med andra människors barn, det gör jag verkligen! Jag kan längta efter deras barn så det nästan gör ont när det gått för lång tid mellan gångerna. Jag njuter av att leka med dem och gosa och gulla med dem. Men sen när det är dags att säga hej då känns det alltid lite skönt att det inte är jag som tar med dem hem utan att jag får andas ut. För trots hur mycket jag älskar dem så är det ett hästjobb att ta hand om dem. Ett hästjobb som jag gladeligen lämnar ifårn mig igen när jag fyllt på min dos av lek, gull och gos.

Detta får mig att känna att jag förmodligen inte är redo för barn än? Vet inte hur det ska kännas men jag antar att jag inte ska känna som att egentiden i lugn och ro efter att ha träffat barn är värld 8 miljoner varje gång! Eller blir det skillnad när man väl får egna barn?

Jag väntar just nu på att vakna upp en morgon och känna att idag, idag har jag faktiskt blivit redo för barn! Men jag vet inte... det verkar som att det inte kommer att bli just så. Folk jag frågar hävdar att man aldrig kommer att vakna redo, utan att man bara får chansa och bestämma sig.

Usch, jag har sådan beslutsångest att när jag ska välja choklad blir jag så nervös av de olika valmöjligheterna att det alltid slutar på samma sätt. Jag går ut ur affären med en kitkat. Det hade ju varit toppen, förutom den detaljen att jag inte gillar kitkat. Jag blir bara så nervös av att inte kunna bestämma mig för något så min hjärna stänger ner och tar det den känner igen. Sen att den känner igen det för att jag inte vill ha just en sån, det glömmer den bort. Så att kräva av mig att kunna ta ett sådant stort beslut som barn förstår ni ju är omöjligt!

/e

Varför efterfest?

Jag förstår inte det där med efterfest. Att när klockan är två och du redan varit igång i 7 timmar redan med alkohol som första prioritet, tycker att det är en bra idé att sätta sig hos någon och fortsätta dricka ett par-tre timmar till. Stämningen på en efterfest är sällan upplyftande. Alla är egentligen trötta men sitter snällt i soffan med en öl ändå. Några kämpar för att hålla igång festen och andra somnar i något hörn av lägenheten. När klockan börjar närma sig 5 inser man att det inte blir roligare än så här och går med på att sova en stund, om än motvilligt eftersom det faktiskt finns lite vin kvar i dunken i köket. Inget får egentligen sparas!

När man vaknar på morgonen önskar man livet ur sig och förbannar allt som har med efterfesten att göra. Det är stökigt och kladdigt i lägenheten, huvudet vittnar om för lite sömn och för mycket alkohol och känslan i kroppen är allt utom lugn och harmonisk.
Jag tror att vi kan enas när vi säger att efterfest är djävulens påfund! Inget annat!

Den stora frågan är ju bara varför jag alltid är den som står på krogen och skriker EFTERFEST!!!??
/e

Fenomenet fötterna...

Ja tänk att det gick 30 inlägg innan jag nämnde dem... nu gick det inte längre.

För 3 år sedan fick jag ont i mina hälar. Det brände när jag gått länge och ansträngt dem för mycket. Jag uppsökte läkare, fick gjutna sulor och en klapp på axeln. Det gick inte över utan blev succesivt värre och värre.

För lite mer än ett år sedan (augusti 2008) spred det sig och jag fick ont i tramdynorna under hela fötterna. Jag uppsökte läkare och det blev en riktig karusell som sedan kom att hålla på fram till maj detta år. Fötterna blev sämre och sämre för varje månad som gick men ingen hittade något fel på dem. Jag fick ta stöd av kryckor för att kunna gå och klarade av att jobba endast med hjälp av rullstolen jag fått. Från oktober till maj var jag totalt beroende av rullstolen på jobbet och kunde endast ta mig kortare sträckor med kryckorna för smärtan var olidlig. Det brände och sved i trampdynorna som om jag ständigt gick på glödande kol. Efter jobbet låg jag i min säng för ingakrafter fanns till något annat. Min värld och mitt humör var minst sagt mörkt.

I maj vände det. Jag började märka att jag hade mindre ont när jag kom hem från jobbet. Jag kunde gå ner för trappan i vårt hyreshus utan att halvt gråta. Jag började kunna köra bil kortare sträckor igen och allt eftersom dagarna gick blev det lättare och lättare. Smärtan blev mindre och mindre och till slut kunde jag klara mig utan kryckorna kortare stunder. Min värld blev ljusare och jag började leva igen. I somras var jag riktigt bra. Inte helt smärtfri men fullt fungerande. Ingen rullstol och inga kryckor! Den frihetskänslan var oslagbar!

Nu i takt med att kylan kommit, har mina fötter börjat bränna och göra ont igen. Idag är en jobbig dag och nu blir jag helt plötsligt påmind om hur det var för ett år sedan. Både med smärtan och humöret. Jag blir så ledsen. Så djupt och in-i-själen-värkande ledsen. Jag vet inte riktigt om jag orkar en karusell till med läkarvården som inte hittar något fel, inte kan hjälpa och skickar hem mig med en klapp på axeln. Jag vet inte riktigt om jag orkar en till vinter med att bara knappt ta mig igenom dagarna och sedan spendera all fritid till sängs för att fötterna inte bär mig. Det smärtar mig inte bara i fötterna den här situationen.

Jag vet heller inte om det värsta är smärtan eller oron vad det är som gör att det smärtar. Det känns som att alla hemska besked om vad det kan vara skulle vara bättre än att inget veta och inget hitta. Jag är rädd. Rädd att det är farligt, rädd att det är bestående och att varje vinter i detta kalla land kommer att vara såhär. Jag vet ju inte ens om det är relaterat till kylan eller ej, men det verkar ju onekligen så illa.

Jag är rädd att jag inte kommer kunna ha ett normalt liv och vara en normalt fungerande mamma till mina framtida barn. Hur ska jag kunna vara det om jag inte kan stå upp eller gå. Jag vet att man får det att fungera ändå men det är väl självklart inget man helst önskar om man får välja fritt. Jag är rädd att det bara ska göra ondare och ondare nu här framöver och att kryckorna måste åka fram igen. Rullstolen tog jag fram första gången för denna termin igår. Jag är rädd att den ska bli min vardag igen.

Jag är rädd och situationen gör mig lite smått panikslagen. Jag vill inte ligga i min säng och skaka av ångest mer. Jag vill vara bra i fötterna. Jag vill vara som i somras, för resten av mitt liv. Jag var så glad och tacksam. Jag var så lycklig. Nu är jag rädd och ledsen. Liten. Ensam. Med en växande panik. En växande panik!

/e

Huset då, hur blir det med det?

Ja du, jag vet inget mer än. Byggare Bob håller på att arbeta fram ett kostnadsförslag på ett nyckelfärdigt hus, dvs färdigt ända ner till målningen av huset. Vi behöver inte lyfta ett finger någonstans utan bara flytta in till kaklade badrum, trägolv och ett egetritat hus. Detta kan han göra till oss för under 2 miljoner.

Sambos pappa tyckte att det var onödigt att låta honom göra allt och erbjöd sig göra mycket av insidan och målning av huset för att vi ska komma undan ännu billigare. Vi väntar nu på att Byggare Bob ska räkna färdigt så vi kan sätt oss ner och pruta.

Men så klart när det blir lite hinder på vägen med detta husbygge så vill jag det mer än alla andra någonsin velat något. Samtidigt som jag inte vill ta lån på 2 miljoner utan tycker att det är för mycket. Jag målar in mig i någon form av hörn här...

Jag återkommer när mer info finns att få kring detta spännande husbygge.
/e

Fenomenet Flen...

Jag vet inte om man kan kalla Flen ett fenomen direkt i och för sig. Men det passar ju in i bloggen då så det får gå.

Jag ska till Flen idag nämligen. Jag ska åka tidigt och komma hem sent på en fredag av alla dagar. Minns ni det där med fortbildning... det är dags igen nu för denna lärare.

Jag har varit i Flen en gång förra terminen och jag måste säga att de två hela dagar jag spenderade där gav inget riktigt intryck... Jag kan inte säga en enda sak jag tyckte eller tänkte om Flen. Jag såg knappt några människor, varken på gatorna eller i de få affärerna som fanns. Missförstå mig rätt, jag är uppvuxen i ett litet samhälle på 3000 invånare så jag behöver inte mycket för att känna mig som hemma. Men Flen som sagt gav mig inget. Vi får väl se vad dagen har att erbjuda.

/e

Vaccinera sig, ja eller nej?

Jag blir galen på de här diskussionerna kring detta vaccin och svininfluensan! Mest blir jag galen därför att alla har en sån klar ståndpunkt i huruvida de ska vaccinera sig eller ej... utom jag! Jag tänkte vaccinera mig med tanke på mitt jobb och hur många jag kan råka smitta ner samtidigt ifall jag skulle bli smittad. Sedan ringde min pappa och halvbönade att jag inte skulle ta vaccinet då det var fullt med kvicksilver (eller något åt det hållet?) och inte var helt testat än. Jag kan tillägga att min käre far aldrig hetsar upp sig över någonting utan alltid är lugn och rationell, så när han väl reagerar över något brukar man lyssna.

Så... hur gör jag då? Skolsköterskan på mitt jobb ber mig att göra det, far min ber mig att låta bli. Jag själv har ingen aning om vad jag tycker eller känner kring det här...
Jag borde kanske se om jag kan hitta något litet diskussionsforum här ute i cyberjungeln så jag ser hur folk resonerar kring detta. Det kanske kan hjälpa mig bilda min egen uppfattning.

Jaja idag ska jag ju i alla fall inte vaccinera mig så jag behöver inte ta ställning i detta nuet heller. Nu ska jag dricka färdigt mitt kaffe och sen avsluta min härliga sovmorgon och åka iväg till jobbet.
/e

Fenomenet flytt...

Nu flyttar snart en till av mina nära vänner ifrån lilla till stora staden 15 mil bort. Hon behöver också prova sina vingar och se vad livet har att erbjuda, likt de fyra innan henne som flög iväg. Jag är glad för hennes skull och tycker hon är modig som gör det, men en del av mig är förkrossad att hon inte ska finnas här bara ett stenkast bort. En del av mig vet inte hur man andas utan henne i närheten eftersom vi andats samma andetag sedan vi var sex år (vi var 6 år 1988, matten lämnar jag till er lärare som jag är)! Det är på tiden att prova lungorna var och en för sig men det skrämmer mig. Tänk om jag behöver henne att blåsa ut min luft. Eller tänk om hon behöver mig att blåsa in hennes.

En del av mig vill inte gå åt olika håll. Jag vill vara på samma steg som hon och göra allt tillsammans. Där ligger en stor del av tvekan inför hus och barn och dylikt. Det driver mig kilometer efter kilometer längre bort från henne och jag vill sitta fast i hennes sida helst. Det är konstigt, jag har alltid trott att jag var storasystern i vår relation. Att jag var den som tog hand om. Men jag har börjat se det på ett annat sätt nu. Hon är storasystern och jag är den som behöver henne för trygghet. Allt annat är för skrämmande annars.

Hon vet varje leende, minns varje tår jag någonsin fällt.
Hon kan allt som är viktigt om mig, och allt som inte betyder något.
Hon känner alla stora kärlekar i mitt liv och hon har plockat bitarna efter varje sorg.
Hon vet vad mina olika leenden betyder och hon vet vad hon ska göra för att framkalla dem.
Hon finns i luften jag andas och lika lite klarar jag mig utan henne som utan luft.
Hon är min syster.

Min syster med vingar som behöver testflygas. Vingar som behöver spridas ut och greppas av vinden. Hennes lungor behöver fyllas med luft ifrån himlen. Det unnar jag min syster. Jag unnar henne allt. Jag vill se henne flyga så högt hon bara kan. Och nedanför står jag och vinkar!
/e

Tvärtom klocka...

För övrigt visas fel klockslag på alla mina inlägg. Det är inte så att jag åker till jobbet klockan 21.36 utan klockan är nu 06.50! Försökte ändra men det fungerar tydligen inte. Tvärtom-leken är det alltså som gäller. Dag blir kväll och kväll blir dag!
/e

Efterlyser mellanläge...

Jag har inget mellanläge. Alltså jag är inte kapabel till att känna hmm... ja kanske det vore roligt. Jag är antingen på eller av och bägge de känslorna är lika jobbiga när det gäller de beslut som ska tas nu. När jag är av vill jag absolut inte ha hus och barn! Då talar jag om det för Sambo och vi nästan gör slut för att vi vill olika saker. Sen går det en stund och humöret svänger. Jag börjar känna lite smått... jo men visst är det så att jag kanske... 5 minuter senare vill jag det som aldrig förr. Och ni ska inte tro att jag då stannar vid att vilja det. Det blir allt jag kan tänka på 24 h om dygnet. På riktigt! Istället för att avstyra hetsar jag då Sambo att kolla upp alla fakta runt okring så vi kan bestämma oss med huset. Han förstår ingenting! I väntan på besked håller jag på att fullständigt dö för jag vill så gärna veta. Nyss höll jag på att dö för jag ville så gärna abslout inte ha ett hus.

Jag vill alltid ha det jag inte kan få, det är ju vanligt. Men detta är inte bara det. När jag vill ha något upptar det hela mig, hela tiden. Det är knappt så jag vågar vilja ha barn för ni kan ju tänka er perioden innan jag då blir gravid. Den kommer att vara fruktansvärt jobbig både för mig och Sambo. Även om jag pratar om annat så kommer jag sitta i hemlighet och tänka på det och hoppas att någon ska nämna något liknande så vi kan prata om det en stund. Det kommer att äta upp mig, det vet jag! Så vad gör jag då för att det ska underlätta? Det funkar INTE att säga: "Slappna av, tänk inte på det. Det löser sig/det kommer!" Om jag kunde tänka så och faktiskt sedan följa det, skulle jag väl inte ha några problem, inte sant?

Det är tur nu att jobbet tar så mycket tid annars hade jag förmodligen suttit utanför husbyggarens kontor tills att han var färdig med kostnadsförslaget. Någon som är som jag? Någon som har tips på hur man tonar ner sig själv lite. Kanske hittar någon form av mellanläge för det här på eller av kan vara ganska utmattande. Åt vilket håll det än lutar.

Dags att sätta fart mot jobbet.
/e

Våga vägra borde!

Jag borde städa idag. Jag borde orka ta fram dammvippan och sätta igång. Det lever råttor här inne i varje hörn och jag trivs egentligen inte alls såhär. Men av någon anledning orkar jag inte. Jag vill dra en filt över mig och ligga i soffan och zappa på tv:n.

Jag borde jobba idag. Jag borde orka ta fram jobbväskan och sätta igång. Det ligger massor med ofärdigt jobb av hög prioritet i min väska och jag trivs egentligen inte alls med det. Men av någon anledning orkar jag inte. Jag vill lägga mig under täcket och kolla en romantisk komedi.

Jag borde vara social och träffa vänner som jag inte prioriterat på sistone. Jag borde ringa och ta en fika. De låter så besvikna varje gång vi pratar och jag trivs egentligen inte alls då. Men av någon anledning orkar jag inte. Jag vill sätta på mig mjukisbyxor och surfa meningslöst.

Jag borde mycket, men orkar lite. Jag låter deppig hör jag, men inte alls. Bara trött och frusen. Är det svinflunsan som knackar på dörren tro? Det hoppas vi i alla fall inte. Men för säkerhetsskull är det bäst att jag värmer en kopp te, sätter på mig mjukiskläder och rullar in mig i en filt i soffan. Man vill ju inte riskera något, eller hur!

Jag borde kurera mig så att jag inte blir sjuk. Så får det bli! Haha!
/e

Morgonstund...

Det finns något mysigt över morgonen. I tystnaden sitter jag och bara lyssnar på mina egna andetag. Jag finner det rogivande. Ibland hör jag Sambo i sovrummet vända sig om eller ta ett djupt andetag och även det lugnar mig. När jag sitter här på morgonen med en kaffe i handen och bara njuter av att vara, får jag en känsla av att allt är precis som det ska vara. Allt är bra.

Ingen annan stund på dagen ger mig samma känsla, fast jag försökt. Det är något visst över tidig morgon. Något förtrollat. En del av mig vet att detta magiska förvinner igen så fort jag reser mig och sätter fart mot jobbet. Men nu, i detta nu finns ingen stress, ingen oro, inga krav. Bara en rofylld morgon som formar mig inför dagen. Och jag älskar det.

Jag tar ett djupt andetag. Va fasiken, jag tar två bara för att jag kan. Jag blundar och lyssnar på tystnaden. En buss kör förbi utanför och påminner mig om jag inte är den ende som är vaken. Jag njuter. Jag njuter av lugnet, tystnaden, ensamheten och vetskapen att han ligger där inne i vår säng. Han är aldrig längre bort än så i mina ensamma mornar och det gör ensamheten njutningsbar. Det känns bra. Morgonen känns bra.

Idag kommer att bli en bra dag. Det känner jag i hela kroppen!
/e

På den sjunde dagen vilade han!

En söndag är en skön dag. En avslappnad dag fyllt med inga måsten. Man vaknar, dricker lite kaffe, surfar lite i lugn och ro. Eventuellt åker man och hälsar på någon man inte sett på länge och fikar lite. Brukar tycka om att hälsa på mina vänner med barn på söndagar. Så får man leka lite dessutom. Under eftermiddagen kanske man tar en lugn promenad, eller tittar på någon gammal film. När kvällen kommer äter man något enkelt och bara myser i soffan. Söndag är en skön dag!

Min söndag blir lite mindre kravlös och vilofylld. Min söndag ägnar jag åt jobb.
Från början till slut. Får vila på den åttonde dagen istället!
/e

Fenomenet fotboll...

Jag tycker att det är lite märkligt det där med fotboll och hysterin som infaller varje gång Sverige ska spela match. Folk som annars inte alls gillar fotboll blir plötsligt högst intresserade och kunniga! De lär sig några kommentarer som de kan använda när fotbollssnacket drar igång och vips så är även de experter. Folk samlas och klär sig i Sverigetröjor och hela dagen vigs till de här 90 + minuterna matchen håller på. Var man än är och vem man än pratar med ska alla självklart kolla fotbollen, för det gäller ju att stödja sitt lag!

Jag har inget lag! Inte i vanliga fall och inte heller idag. Det är inte mitt lag som ska spela, det är bara ett lag för mig. Jag kan faktiskt inte bry mig mindre om hur det går för Sverige när några vältränade män ska springa och jaga en boll i 90 minuter. Jag har ingen sverigetröja och har ingen önskan om att få ta på mig en heller och hylla att just idag är jag stolt att vara svensk. Just under dessa 90 minuter är jag stolt! För mig är det mycket märkligt. Men det allra märkligaste är ändå de som verkligen blir sura om Sverige nu förlorar. Om Danmark nu hinner ikapp bollen snabbare och skjuter den fler gånger in i nätburen. För vissa är då kvällen förstörd. Då finns ingen stolthet längre och heller inget mer att fira. Bara tomhet, besvikelse och ensamhet. Mycket märkligt som sagt.

Jag ska göra det jag brukar göra i vanliga fall. Klä mig i mina kläder, träffa tjejerna som utgör mitt lag och dricka vin. Fotbollen lämnar jag åt er andra. Sen hoppas jag att er kväll blir firande, oavsett resultat. Det blir min!

/e

Jag har nya...

... skor! En känsla som jag älskar lika mycket som den när jag kommer hem med ett par nya skor får jag fundera länge för att komma på! Fina är de också. Och de älskar mina fötter. Mina fötter älskar dem tillbaka. Det är kärlek. På riktigt.

Ska bara komma på ett sätt att förklara för Sambo att jag verkligen behövde ännu ett par skor... hmm...

/e

Fenomenet frukost...

Frukost är dagens viktigaste mål, inte sant? Att inte äta frukost är varken bra för vikten eller välmåendet vad jag förstår. Jag säger inte emot. Äter jag inte frukost blir jag alldeles sjuk av hunger innan det är dags att äta lunch. Det blir jag nästan fast jag ätit frukost OCH mellanmål (dvs frukt). Min fundering ligger kring varför det vissa mornar känns som att man skulle kunna äta hur mycket som helst och att det är supergott, medan andra känns som att varje tugga växer i munnen och man får tvinga sig genom en smörgås? Beror det på hur mycket man ätit dagen innan? Vad man ätit? Hur man sovit? Hur länge man sovit? Eller är det bara slump som avgör frukosthumör?

Sen är det alltid godare med frukost på helgen, även om du äter exakt samma sak som på onsdagsmorgonen! Allt är godare på helgen. Om 5 timmar är det helg! 5!
/e

Tantvarning!

Igår somnade jag 20.35! Jag somnade inte bara då utan jag tvättade bort smink, borstade tänderna och bäddade ner mig i sängen till klockan 20.30. Sen hann jag se en skymt av John Blund som hastigast bara innan han drog mig med sig till drömmarnas värld.
Hade dessutom sovmorgon så jag fick sova till 07.30! Det är 11 timmar gott folk! Känner mig pigg och utvilad men av någon anledning ser jag inte så ut.

Jag strök en skjorta idag! Jag strök den så noga så noga och satte på mig den försiktigt. Var så nöjd över det faktum att jag plockat fram strykjärnet och gjort skjortan så fin. Sen satte jag mig i soffan med frukosten och när jag reste mig var den lika skrynklig igen! Otacksamt det där med att stryka, därför jag så sällan bemödar mig! Stryka är tantvarning. Och överskattat!

Till min outfit idag är det absolut snyggast med stövlar, men jag kom nyss på mig själv fundera över om inte sneakers är mer bekvämt för fötterna eftersom jag ska ju jobba länge ikväll. Fick daska mig i ansiktet och se arg ut i spegeln. "Nu räcker det, eller vill tant att jag kanske ska hämta käppen till dig också?!" fick jag väsa argt till mig själv.

Jag gick upp efter sambon idag och bäddade självklart sängen när jag gick upp. Det är inte tantvarning, det är bara något normala människor gör (kan man tycka!!). Dock hör jag mig själv nynna på nån töntig låt medan jag gör det och sedan säga: "det är så mysigt att komma hem när sängen är bäddad". Där har vi tantvarning!

Så denna morgon hyllar vi alla 27-åriga tanter! Och så klart alla andra tanter också. Det är okej att vara tant, men man får ta mig tusan (ett tantuttryck, eller hur!) inte vara en kärring!
Have a good one!
/e

Tillskott i vänskapskretsen...

Idag fick min vän en liten bebis. Det blev en Ebba!
Vad glad jag är för hennes skull och jag kan knappt vänta tills jag får träffa dem!
En tå till nergrävd!
Åtta kvar...

/e

Fenomenet fortbildning...

Lärare får fortbildning. Det får säkert de flesta yrkesgrupper men enligt min mening får lärare ganska mycket fortbildning. Det är bra. Det tycker jag att de ska ha för det är inte alls lätt att jobba med barn alltid. Det är inte lätt att nå alla, inspirera alla, lära alla. Därför behöver vi alla tips vi kan få för att bli så bra som möjligt.

Det knorras ofta över lärare. Vi har för mycket ledigt, vi har glidarjobb med tidiga fredagar, vi får fortbildning, vi gnäller mycket i onödan. Jag kan hålla med om två punkter på den listan... vi har tidiga fredagar på den skola jag arbetar och vi gnäller mycket. Men för guds skull, låt oss gnälla! Det är så vi hanterar alla konflikter som vi dagligen måste reda ut, alla sena timmar när övriga fått lägga bort jobbet för dagen flera timmar tidigare, alla samtal med föräldrar som oroar eller ogillar, all huvudbry över hur vi ska kunna få eleverna att nå alla mål i alla ämnen, alla möten som kräver förberedelse, all planering, all rättning, alla tankar som kretsar kring jobbet dygnet runt. Är det för mycket begärt att bara få gnälla lite ibland?

Jag älskar mitt jobb! Jag älskar varje dag av mitt jobb men även det (och dem) man älskar mest kan ibland ta musten ur en. Då hjälper det att få gnälla lite.

Nu hamnade jag lite ur spår känner jag med tanke på vad jag hade tänkt fundera kring för ämne. Men låt mig för guds skull få tappa tråden ibland också! Det är oundvikligt i perioder som denna. Lärare orkar de stressiga perioderna därför att det inte alltid alltid är så. I perioder hinner jag med allt och har dessutom tid över till att göra sådant jag inte hunnit. Så är väl alla jobb? Upp och ner i stressnivå.

Men två saker hjälper i alla fall mig att fixa jobbet när det är som stressigast; fortbildning med nya tips och idéer, och lite gnäll vid sidan om!
/e

Jag hatar...

... när tekniken krånglar! Jag har absolut inget tålamod alls för minsta felmarginal när det gäller någon teknisk pryl jag ska använda. Bestämde mig för att titta på en chic flic såhär för att fira att det är söndag och allt. Lade mig i sovrummet då sambo inte var lika sugen som jag på att förgylla kvällen med "Bröllopsduellen". Stoppade in filmen i den bärbara dvd:n. Så långt är allting fortfarande helt i sin ordning. När jag sen ska köra igång filmen händer något och jag kan inte trycka på dvd:n. Det gör inget tänker jag och tar fram dosan, "jag kan ju använda denna lilla finurliga manick!" Nej! Batterierna var döda och ingenstans i hemmet hade vi platta runda batterier.

Okej, ingen idé att bli irriterad i detta läge, försöker jag intala mig själv. Jag kan titta på filmen i datorn. Skönt! Sätter på datorn, som är supergammal och seg som en banankola man haft i fickan på ett par tajta jeans. Efter vad som kändes som hela högstadiet hoppade den i alla fall igång och jag stoppade i skivan. Inget hände... jag försökte luska fram var jag skulle trycka men utan större framgång så jag tog till det jag hatar mest i hela livet. Jag bad Sambo om hjälp. Han kunde inte hålla sig utan la in en kommentar om hur hjälplös jag är och helvetet var löst. Blev irriterad ända ut i fingerspetsarna åt hela situationen och inte hjälpte det att han dessutom tog tillfället i akt att lägga in en pik. Svor och fnyste och jag lovar om blickar kunde slå ett jättehårt njurslag... Han fick i alla fall inte heller igång skivan vilket gjorde att jag mådde lite bättre.

Jaja jag får väl titta på ett avsnitt av "The hills" istället på MTV:s hemsida, tänkte jag lite besviket. Men nu ska ni inte tro att tekniska problemen var över... internet krånglade, det tog en evighet och när jag väl fick igång det sat_ns programmet inser jag att jag gått in på svenska MTV:s hemsida, som bara har avsnitt 1 och 2 av säsong 5. Muttrar massa fula ord, stänger ner den och bestämmer mig för att skriva av mig här om idiotin som är teknik. Men av någon outgrundlig anledning lyckas jag skriva fel adress 4 gånger och alldeles tårögd hittar jag tillslut hit.

Nu tänker jag stänga av datorn och tv:n, slå av telefonen och ta fram en bok att läsa. Det är ungefär så mycket teknik som min irriterade kropp klarar av just nu.

Ja just ja... imorgon inleder jag ett 4 veckor långt tema-arbete om teknik och dess påverkan i vårt dagliga liv. Roligt! Jo men alltså det tycker jag. Är det något jag tycker ska bli kul så är det just det... på riktigt alltså. Roligt. Mm just det.

Teknik is for dummies!
This dummy is done for the night!
/e

Dagens löpsedel...

Sitter och väntar in dagens sällskap med en kopp kaffe, ett glas äppeljuice, ett glas resorb och ett glas vatten. Det blev sent igår. Mycket spel och mycket vin. Men det var också mycket trevligt faktiskt. Inte ett pressande ord om huset heller så jag andades lätt hela kvällen!

Hörde precis på nyheter att en av löpsedlarna idag var "kraftig ökad krockrisk för de som sms:ar"... Jag vet inte men det skulle väl vilken idiot som helst kunna räkna ut att risken för att krocka ökar kraftigt så fort du gör något som tar koncentrationen från körningen, eller? Behöver vi en löpsedel för att konstatera detta faktum?

Okej, då tar vi reglerna igen för alla som inte minns... händerna på ratten i tio i två-greppet, ögonen på vägen och tanken alltid ett steg längre fram. Inte händerna avslappnat i knät knapprandes på en mobiltelefon och blicken nervöst flackande mellan vägen och telefonen. Jag kör också bil och jag har ingen lust att bli en av dem ni krockar med era sms:ande vägfaror!!

Nu ska jag ta min nya telefon och sms:a hela vägen till storstaden, för det är inte jag som kör!!
/e

Kvällens aktivitet...

... idol och vin med paret med utsikten. Har en känsla av att det kommer att bli mycket frågor om husets vara eller icke vara. Får bre på stora leendet och säga som jag alltid säger till de som inte är mina: "vi väntar på ett kostnadsförslag nu så får vi se!"

Jag har ganska svår separationsångest. Alltid haft det. När jag var liten och hade växt ur min gröna fina cykel hade mor och far köpt en mintgrön bockstyrecykel till mig. Den var urhäftig och alla var avundsjuka på mig och min nya coola cykel. När det var dags att köra bort min gamla cykel grät jag hysteriskt och pussade ekrarna, strök ramen och kramade krampaktigt styret.

Jag gillade den nya, det var inte alls det som var problemet, men jag hade en relation till min gamla cykel. Vi hade gått igenom så mycket och han (av någon anledning är alla mina saker "han") var min vän. Samma sak upprepades när min första bil skulle skickas till skroten. Gud vad jag älskade den där bilen!

Detta har i alla fall resulterat i att sedan jag var liten har jag haft mycket svårt att kasta saker. Jag har sparat i stort sett allt som någon gång betytt något för mig. Nu kan ju alla räkna ut att det som betydde mycket för mig som 5-åring av någon anledning kanske inte betyder lika mycket idag. Det blev jag varse om igår när jag var hos mor och far och gick igenom lite gamla kartonger med mina sparade saker (hann med 3 av kanske 25). I den första kartongen hittade jag bland annat detta:

3 jojos
6 olika barbieskor, alla utan sin partner
5 plastarband i neonfärger
1 liten korg klädd i blått tyg med rosa rosor på
1 indianband med en fjäder på
8 McDonaldsleksaker
2 smurfar
3 små plastaskar (tomma)
1 snäckhalsband
1 trasig penna med ett gosdjur längst upp på toppen
5 teckningar som jag ritat
1 bok där jag klippt ut bilder ur tidningar och limmat in (bland annat en julgran och olika paket)
1 plasthatt i form av en jordgubbe som förmodligen suttit på en plastfigur som inte gick att hitta
2 tavlor på broderade blommor (som ingen jag känner har broderat)

Det fanns mycket, mycket mer men här ser ni ett axplock på vad som är viktigt att spara med sig till man blir äldre! Dock hittade jag alla mina gamla kärleksbrev jag någonsin fått och det var underbart roligt! Tänk vad älskad jag var när jag var yngre! Tyvärr fick jag då även där lite separationsångest. Var det verkligen rätt att vi gjorde slut. Vi var ju så kära i varandra och titta vilket fint brev han skrev!! Den lilla detaljen att jag då var 12 lyckas jag i det läget helt förtränga.

Så alla mina gamla ex från mellan och högstadietiden... eller i alla fall ni som skrev fina kärleksbrev, var det verklgen rätt att vi gjorde slut?
/e

Fenomenet fredag...

Är det inte så att när man vaknar och inser att det är fredag blir det lite lättare att gå upp.
Lite lättare att hoppa in i den där duschen som känns så otäckt kall innan man är genomblöt.
Lite lättare att ta sig ner till bilen och skrapa rutan som inatt blivit full av frost.
Lite lättare att ha tålamod med eleverna om de stojar och stimmar.
Lite lättare att le.

Idag är det helt enkelt lite lättare!
Jag älskar fredagar!

Fenomenet fika...

Vilket fikande folk vi är här i sverige! När det är något man ska göra tillsammans som en umgängesgrej involverear det nästan alltid en fika av något slag. Hemma hos någon, eller ute på ett fik. Jag själv kände mig lite sällskapssjuk igår vilket resulterade i två fikor med två olika kompisar. Två koppar kaffe (det är viktigt med påtår!!), två koppar the, två kakor, en muffins, och en sockerfri våffla blev resultatet av denna sällskapssjuka!

Dock måste jag erkänna att det är något speciellt med känslan av att fika som jag gillar. Man köper sig något gott (bara där är man ju lycklig!), man sätter sig vid ett bord och från minut ett pratar man sådär förtroligt med varandra. Precis som att mellan borden finns en tjock vägg som gör att ingen annan på fiket kan höra vad man säger. Vårt bord är just nu det enda bordet i hela världen. Vi är de enda som kan höra oss! Och när alla tänker så, då blir det ju automatiskt så att ingen annan hör någon annan än den/de den sitter och fikar med. Mycket bra system!

Jag funerade lite på alternativa umgängessätt till fikan men jag måste säga att det är det ultimata träffsammanhanget. En fika på ett fik.
Så jag gillar fenomenet fika som vi anammat så öppenarmat här! Två tummar upp!

Så hojta till om ni vill fika någongång. Jag är på!
/e