Igår var jag på gyn och fick göra ett vaginalt ultraljud för att stilla min oro över att lilla myran inte skulle må bra där inne. Nu önskar jag att jag inte tittat.
-Det här är inget 7 veckors foster det här inte, sa doktorn glatt. Du har nog räknat fel för den är mycket mindre.
Jag blev alldeles kall i hela kroppen. Jag har inte räknat fel. Det är omöjligt med senare befruktning än den vi räknat med eftersom hela Fiffi krånglade och gjorde så ont att jag inte kunde ha sex. Jag vet ju så väl när befruktning skett. I mitt huvud visste jag redan där vad det innebär. Den växer inte som den ska... den utvecklas inte som den ska... det kommer att bli missfall. Så sa inte läkaren men det behövde han inte heller.
Jag ska tillbaka om en vecka och titta igen om myran har växt något och annars är det bara att vänta ut missfallet tror jag. Det känns otroligt svårt att gå hela den här veckan och inte veta vad man ska ställa in sig på. Om jag hade fått ett missfall redan hade jag kunnat bearbeta det och sen gå vidare. Nu går jag i limbo-land och vet inte om jag ska gråta eller skratta. Men känslan i mig är gråta. Den var alldeles för liten och tyvärr vet jag vad det oftast innebär. Jag önskar nu att jag inte visste detta. Jag önskar att jag varit lyckligt ovetande ända tills den i så fall ramlar ut.
Det enda som egentligen händer med missfall är att vi inte får barn i augusti. Det är det enda det betyder i dagsläget. Men jag känner sorg över myran. Just den här myran sörjer jag. Just den här myran var det största som hänt mig och jag var så glad. Så väldigt glad. Tunn linje mellan glädje och sorg. Tunn.
/e
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar