Fenomenet föräldrar...

Jag gillar att umgås med min mamma och pappa. Jag är 27 år men åker gärna med dem på semester fortfarande och åker med nöje hem och sover kvar en natt då och då, fastän jag bara bor en mil ifrån dem. Jag idoliserar mina föräldrar, trots deras brister. Jag är medveten om alla deras brister men på något sätt idoliserar jag dem med brister och allt.

Min mamma är min allra bästa vän. Det finns ingen människa jag älskar mer på denna jord. Sambo inkluderad. Det bara är så. Jag vill heller inte att det ska vara på något annat sätt även om det gör mig väldigt mammig. Jag tycker om att vara mammig och längtar efter henne efter bara en dag utan att vi pratat. Hon är min kompass som hjälper mig i rätt riktining. Alltid.

Min pappa älskar jag att prata med. Om allt. Han är så smart och hjälper mig igenom alla svåra situationer på jobbet. Han har svårt att prata känslor ibland men han försöker likväl när det väl gäller. Han går sönder när jag är ledsen och det älskar jag honom så för. Han är så full av omtanke min far. Han vill alla väl.

Jag är glad över att jag har de föräldrar jag har.
Jag är glad att de gjort mig till den jag är.
Jag är glad att jag fortfarande ser dem som en så stor och viktig del i mitt liv.
Jag är glad att jag genuint älskar dem så mycket att det gör ont.
Jag är livrädd att jag inte ska få samma relation med mina blivande barn... livrädd.

Livrädd...
/e